Tidens gissel i Media – Vad sker med Sonetter, Storytelling och Kvalitetsjournalistik?

Storytelling och kvalitetsjournalistik

Storytelling och Kvalitetsjournalistik

I DN Kultur skrevs för nu rätt länge sedan att ”Det våras för sonetten”. Och kanske är det också så att någon form av bunden diktform har blivit mer populär igen. Men artikeln sätter oavsiktligt fingret på något helt annat – vilket krav har en journalist på att innehållet i en artikel är korrekt och komplett? Och vad säger det om oss och hur vi betraktar storytelling och kvalitetsjournalistik?

I dagstidningsvärlden, framför allt på nyhetssidorna, är det snabbheten som gäller. Journalisterna har kravet på sig att väldigt hastigt randa ner något som ska in i morgondagens tidning. Oavsett vad vi tycker om relevansen av att så snabbt få bli uppdaterade eller om vi faktiskt skulle kunna vänta någon dag extra på nyheten så är det så dagstidningsjournalister är fostrade. Det kunde måhända skapa bättre storytelling och kvalitetsjournalistik.

Försämring av kvalitetsjournalistik

Det finns förstås då en stor risk att både riktighet och helhet försämras. Dagstidningarna har, mer eller mindre avsiktligt får man förmoda, gjort valet att hellre snabbt än rätt. Beroende på klockslaget på det meddelande från TT man baserar artikeln på kan alla siffror och till och med andra fakta förändras helt. Det gäller förstås inte bara tidningar – Nyhetsförmedlingen i TV och på nätet hamnar i samma smältdegel av förvirrande faktaspridning. Resultatet är att vi konsumenter inte har en aning om vad som händer.

På kultursidorna borde dock situationen vara lugnare. Det borde inte vara en strid om minuterna för att producera artiklarna. De kan lika gärna komma in i övermorgonens tidning är morgondagens utan att något ramaskri skulle uppstå. Det borde med andra ord finnas mer tid till att kolla fakta, göra research, komplettera och till och med framställa en faktaruta om så behövs.

Storyteller without facts

Intressant Sonett

Det är här artikeln om sonetten blir intressant. För mig som läst en hel del sonetter, framför allt av Shakespeare, och till och med dristat mig till att försöka mig på konsten själv är sonetten spännande. Att vågrätt och lodrätt få till denna femfotade jambiska versform hela vägen och med den rimfläta man valt är ett äventyr. Hm säger man då om storytelling och kvalitetsjournalistik.

I artikeln slås man av två saker – den första är att skillnaden mellan en italiensk(Petrarca) och en engelsk(Shakespeare) sonett blir oklar. Läsaren för intrycket av, trots en passus om en ”tvårading” i artikeln att en sonett består av två strofer med fyra rader och två strofer med tre rader. Men det är ju bara den italienska sonetten som är sådan. På Wikipedia finner man på trettio sekunder detta:

”fyrfotat, fjortonradigt versmått med jambiska versrader. En sonett är uppdelad i fyra strofer. Den petrarciska sonetten består av två fyraradingar och sedan två treradingar. I sonetten från den shakespeareianska traditionen ingår det dock först tre fyrradingar och sedan en tvårading.”

sonnet

Denna Internetpassage sätter fingret på en annan inte helt oväsentlig del av en sonetts varelse. Versraderna ska vara jambiska. En jamb är en två stavelser lång versfot – en kort, följt av en lång. Detta faktum existerar inte alls i artikeln och det förstås en brist att hela definitionen av en sonett inte finns med. Särskilt som jamberna just bidrar till melodin av en sonett. Melodin nämns ju faktiskt i artikeln och det vore förstås intressant om jamberna dykt upp här.

i_think_in_iambic_pentameter_tshirt-p235564231316105459qiuw_400

Sedan får läsaren, vilket är ett berömvärt initiativ, ett exempel på en sonett. I detta fall skriven av Malte Persson. Maltes vers förstärker vid första ögonkastet tesen om att den italienska sonetten är den enda sortens sonett, men det finns andra problem med exempelsonetten också ur definitionssynpunkt.

Exemplets makt

” Och någon gapar högt i vagnens mitt
och väcker en som fridfullt satt och sov
försänkt i drömmens inre sommarlov
medan en annan glömskt tuggar pommes frites

En fjärde följer texten till en strof
i någon Iphone-innesluten hit
Är någon här normal, ett genomsnitt?
Minst en av oss har hos en filosof

läst att ”den sorgsnes värld är ej den glades”,
Och alla i den flod av trafikanter
som rinner genom detta vardagshades

på väg till dagis, skola, hem, gym, jobb,
ger massan yta och volymen kanter:
unika själar i en solipsistisk mobb”

Det visar sig nämligen att, förutom att man då och då tvingas göra nödförskjutningar av enskilda ord, exempelvis tvingas uttala ordet ”medan” och ”tuggar”i fjärde raden ”medann” respektive ”tugaar”för att göra dem till jamber, så innehåller fyra av de avslutande sex raderna alla elva stavelser och en av dem till och med tolv. Om en sonett per definition består av femfotad jambisk vers borde alla rader ha tio stavelser. Så alltså inte i denna exempelvers.

Otillfredsställd ”Sonettfundamentalist”

Vi tvingas alltså konstatera att en ”sonettfundamentalist” inte är helt tillfreds med vare sig artikelns sonettdefinition eller exempeldiktens formella struktur. Att Malte skrivit en både insiktsfull, observant och fin dikt står för denna skribent utom allt tvivel, men att den är en sonett kan diskuteras. Den har fjorton rader och består av en rimfläta av italiensk typ, men det är tveksamt om den i alla sina delar kan kallas jambisk och klart att den inte helt är femfotad heller då antalet stavelser är för många här och där.

En artikel har förstås flera mål. Att upplysa, att underhålla och att väcka intresse. Att underhålla och att väcka intresse går texten iland med, men det är på upplysningssidan som det brister. En oinsatt läsare kan förledas att tro att en sonett bara ser ut på ett visst vis och att Malte Perssons dikt de facto är en formellt korrekt sonett. En initierad läsare kan däremot helt missa att texten vill ställa frågan om varför sonetten är populär idag på grund av bristerna. Där kommer ansvaret för vår storytelling och kvalitetsjournalistik in.

Faktakoll missad

Artikelförfattaren har sannolikt inte kollat att dikten stämmer utan tagit för givet att den är en sonett, trots att den bör kallas ”sonettliknande”, en ”nästansonett” eller varför inte ”sonettistisk”. Om man håller sig till terminologi kan de elvastavelsefyllda raderna kallas ”hyperkatalektiska” då de innehåller en stavelse för mycket.  Den tolvstavelsefyllda är då helt enkelt är sexfotad i stället för femfotad då den har en hel jamb för mycket.

cartoon20071026

Så hur ska vi gå till väga? Ska journalister i slutet på varje artikel skriva ”Detta är underhållning eller marknadsföring- om ni vill ha fakta, gå till Wikipedia”? Eller ska det stå i sidhuvudet på varje sida?

Tiden viktig

Eller ska vi helt enkelt göra så att vi låter journalisterna få längre tid på sig att komplettera sina alster med fakta, korrekturläsning och koll?

Tror att på kultursidorna borde vi ha råd med lite extra tid – vad tror ni? Kanske skulle en bättre storytelling och kvalitetsjournalistik kunna säkras bättre då?
Tidningsvälden är förstås en spegling av att vi tillverkat en verklighet där vi tvinga springa som Kaninen i ”Alice i Underlandet” och ändå alltid vara försenade. Kanske vi borde ge oss alla lite extra tid?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *