Storytellers söker den äkta Sanningen! av Loord Design

Sanningen finns

Sanningen finns där ute

Sanningen finns där ute?

MO YAN HÅLLER NOBELTAL! FUSKET BLAND STUDENTER ÖKAR! BONDE SÖKER FRU! LÅTER SOM VÄLDIGT OLIKA STORHETER. MEN KANSKE HANDLAR ALLT FAKTISKT OM SAMMA SAK? ATT HANTERA SANNINGEN.

Om den kinesiske författaren Mo Yan som tilldelas Nobelpriset i litteratur står det på Svenska Akademiens hemsida “who with hallucinatory realism merges folk tales, history and the contemporary”. Det tål att fundera på en stund. Vad befinner sig Sanningen här?

Göran Malmqvist, den kinesisktalande i Svenska Akademien, kallade först Mo Yan en ”skrönikör” och sa sedan att “man måste vara trovärdig när man ljuger annars kan ju någon tro att man ljuger”.

Skönlitterärt författarskap handlar just om det. Att via något som är påhittat berätta en historia som kan fånga, upplysa, roa eller möjligen förfära en läsare. Att använda lögnen för ett högre syfte. En högre sanning.

Mo Yan och Akademien

I Nobelprismotiveringen står att Mo Yan blandar nutid, dåtid och folksagor och det känns helt okomplicerat. Men vad kan menas med ”hallucinatorisk realism” i fallet Mo Yan? Låter vid första ögonkastet som väldigt svårt att ens komma på tanken att föra samman ordet ”hallucinatorisk” med ”realism” i samma fras. Det känns spontant som att något hallucinatoriskt är allt vad något realistiskt inte är.

Man kan undra om Akademien menar att mannen som skriver under pseudonymen Mo Yan beskriver en litterär verklighet som om vi bevittnar en hallucination av verkligheten eller om han med sin verklighetsbeskrivning vill få oss att hallucinera så att vi tror att det han skriver är den sanna verkligheten?

Hade Mo Yan fötts i Dalarna i stället för i Dalan hade förstås inte många ställt sig frågan om hur han beskriver verkligheten och hur han förhåller sig till sin kontext. Om han fötts i Dallas hade ingen heller höjt på ögonbrynen om han inte ifrågasatt sin omgivning och regim. Även om USA är en stat där dödsstraff ofta är både tillåtet och politiskt korrekt. Där det också går att få färre röster men ändå bli vald till president. Där rösträtten är amputerad för de som någon gång blivit fällda för ett brott.

Men nu är förstås Mo Yan, eller Guan Moye som han heter egentligen, kines.

Och en kines som uppfattas som om han kinesar alltför mycket med regimen eller i alla fall är väldigt tjenis med den. I vilket fall som helst har han full koll på vad som kan sägas öppet och vad som det är bäst att inte tala högt om. Pseudonymen ”Mo Yan” är perfekt vald i sammanhanget då den lär betyda ”tala inte”. Regimen kan lita på att Mo Yan inte säger ”fel” saker. Dum är han inte.

shhhh- sannningn tiger

Ibland talar även tystnaden om en slags sanning

Historieberättande duckning

Han är heller inte dummare än att fatta att västvärlden ifrågasätter hans hållning, särskilt nu när han blivit pristagare. I hans Nobeltal försöker han sig på att genom historieberättande komma runt problemet och skaffa förståelse.

Han berättar: ”På 1960-talet, när jag gick i tredje klass, tog skolan med oss på en utställning som handlade om det hårda livet i det gamla samhället. Vi grät och skrek under ledning av vår lärare. För att försäkra mig om att läraren såg hur väl jag uppförde mig avstod jag från att torka tårarna ur ansiktet. Jag såg att flera av mina klasskamrater i hemlighet smetade in kinderna med snor som skulle föreställa tårar, men jag märkte också att bland alla dessa falskeligen bölande elever fanns en som varken grät eller gav ett ljud ifrån sig och inte heller hade slagit händerna för ansiktet. Han stirrade på oss med uppspärrade ögon och en blick som var förskräckt eller kanske förvirrad. Efter besöket informerade jag läraren om hans beteende och skolan utfärdade en varning till honom. Många år senare förklarade jag för läraren hur mycket jag ångrade att jag hade avslöjat pojken och då berättade han att minst ett dussin elever hade rapporterat saken innan jag sökte upp honom. Min klasskamrat avled för flera decennier sedan men varje gång jag tänker på honom känner jag djup ånger. Händelsen lärde mig något, nämligen att när alla gråter måste man tillåta några att inte göra det. Det gäller i ännu högre grad när gråten blir till en teaterföreställning.”

Historieberättande duckning 2

Mo Yan fortsatte med: “För drygt trettio år sedan arbetade jag i det militära. En kväll när jag satt på kontoret och läste klev en gammal officer in genom dörren, kastade en blick på platsen mitt emot mig och mumlade: ”Jaså, är det ingen här?” Jag reste mig genast och sade: ”Räknas inte jag?” Den gamle officeren rodnade ända upp på öronen och backade förlägen ut ur rummet. Under en lång tid var jag mycket nöjd med mig själv för detta och ansåg mig vara en modig soldat, men så här i efterhand gör det mig generad.”

Historieberättande duckning 3

Och slutligen berättade Mo Yan följande anekdot: “Åtta kringresande murare råkade ut för ett oväder och sökte skydd i ett förfallet tempel. Åskknallarna kom allt tätare och luften tycktes genljuda av drakars skrin. Alla var rädda och grå i ansiktet av skräck. En av dem sade: ”En av oss åtta måste ha gjort något förskräckligt. Den skyldige borde ensam gå ut ur templet och ta sitt straff så att vi andra inte blir indragna.” Naturligtvis var det ingen som ville lämna templet. Någon annan kom med ett förslag: ”Om ingen vill gå ut kan vi väl slänga ut våra halmhattar härifrån. Den vars hatt blåser ut genom tempelporten är bevisligen skyldig och måste ta straffet.” Och så slängde alla sina halmhattar mot tempelporten. Sju av hattarna landade inne på gården, bara en fördes ut från tempelområdet av vinden. Alla försökte övertyga mannen som ägde hatten om att han måste ta sitt straff, men han hade förstås ingen lust att lämna templet. Till sist lyfte de upp honom och slängde ut honom genom porten.

Jag anar att ni nog har gissat hur historien slutar – i samma stund som de kastade ut honom träffades det förfallna templet av blixten och rasade ihop.”

DN kommenterar

Björn Wiman skriver på samma ämne i DN följande:” Frågan om litteraturens – eventuellt kritiska – förhållande till samhället handlar givetvis om något mer komplext än att skriva att vissa historiska händelser är hemska eller att alla diktatorer är dumma. Alla författare har heller inte en politisk betydelse. Men när en författare, som verkar inom en diktatur av Kinas kaliber, får Nobelpriset, uppstår en sådan betydelse, vare sig han eller hon vill.

I det läget måste det vara möjligt att samtidigt erkänna Mo Yans storhet som romanförfattare och det bekymmersamma i hans roll som – måhända ofrivillig – fanbärare för ett system som censurerar och fängslar hans kolleger.”

Visst känns det dubbelt?

Men hur ska vi tolka de tre anekdoterna Mo Yan berättade? Som sanningen?

Och kan vi lita på översättningen i DN? Mo Yan talar ju bara kinesiska och får därför sin fru till bordet på Nobelfesten. Han berättade ju faktiskt att han var en angivare som de flesta andra och ”avslöjade” den som var den enda ärlige, vilket fick obehagliga följder för denne. Och sedan är det för Mo Yan tydligen generande att ärligt och öppet ifrågasätta auktoriteter. Slutligen visade tempelberättelsen att sju av åtta far med osanning men det syns inte utåt och ingen skulle heller erkänna.

Det är uppenbart inte lätt att tala sanning i Kina. Eller att vara transparent. Kanske är det lite för lätt för oss är i Sverige att kritisera någon för att inte stå i snålblåsten på barrikaderna till försvar för yttrandefrihet, demokrati och andra liknande ideal i Kina?

Hur förhåller vi i västerlandet oss till olika regimer och till sanningen?

Det visar sig att vi kritiserar Mo Yan för att han är för flat mot den kinesiska regeringen, men vi tvekar inte ett ögonblick för att inleda potentiellt lukrativa affärsrelationer med kinesiska intressenter. Ramaskriet mot att Volvo numer ägs av kineser uteblir också. Och ingen säger något om att det står ”Made in China” i rumpan på i stort sett varje leksak och att Apples iPhones och iPads sätts ihop där. Ingen är upprörd.

Vi tvekar inte att göra affärer med tveksamma regimer om vi kan göra en hacka på affären. Och ingen ifrågasätter det kloka i att semestra i Turkiet, Thailand eller Dubai även om vi kanske inte kan påstå att dessa platser är några fullfjädrade demokratier.

Vi har alltså lärt oss att ”sanning” är ett tveeggat svärd som bara ska användas som verktyg när det lönar sig. Om lögn lönar sig bättre så kör vi på det.

En variant på lögn är förstås fusk.

I DN härom dagen stod: “Under 2011 fälldes 517 elever för plagiering och fabrikation i lärosätenas disciplinnämnder.” Självklart var rubriken ”Studentfusket ökar kraftigt”. Det känns dock lite som en repris för förra året, närmare bestämt 14 augusti 2011 hade DN rubriken ”Ökande fusk oroar högskolorna”. Det lustiga är att bägge artiklarna säger sig ha samma källa, Högskoleverket, men kommer fram till olika siffror. Att dessutom den första artikeln har en del andra problem med materialet har det redan skrivits om på annan plats. Så att journalister handskas vårdslöst med fakta och sanningsenlighet är ett problem. Och att det inte är så stort fuskproblem som man vill få oss att tro är också problematiskt. Att en del studenter faktiskt känner sig tvingade eller frestade till fusk är förstås ett annat problem som vi bör ta på allvar i alla fall – men inte på grund av falska framställningar i pressen.

Pinocchio och Sanningen

Journalistkåren har ett stort ansvar för demokratin, kontroll av våra makthavare och hur samhället fungerar och ska också kunna fungera som ”whistleblowers” då något är allvarligt fel. Då är det allvarligt om journalister undergräver sin egen plattform genom att själva fuska i sin research. Vem ska granska de som ska granska de andra tro? Washington Post har en tanke när det gäller granskning av fakta, sin så kallade Fact Checker. Där mäts nivån av lögnaktighet i antalet Pinocchio. Ljuger man riktigt ordentligt får man 4 Pinocchio. Både Obama och Romney lyckades med den bedriften under presidentvalet senast. Men ännu har ingen infört något liknande system för journalistiska alster. Kanske är det dags för det?

DN länkar inte till bloggar

En annan fråga är var granskarna ska granskas och om journalisterna ens är villiga att lyssna. DN har till exempel slutat länka till bloggar som nämner DN i artiklar. Är det möjligen av rädsla för att bli granskade och att det skulle synas tydligt om länk till bloggen visades på DN.se? Hur ska tidningar kommunicera med omvärlden för att kunna bli bättre?

Propaganda inte samma som sanningen

En annan spännande och alldeles för besläktad företeelse är propaganda. Politiska budskap med alldeles speciell agenda. Ibland har journalister, arkitekter, skådespelare, regissörer eller fotografer hamnat i allians med tveksamma regimer och blivit redskap i det politiska spelet. Vi minns från historien nazisternas arkitekt Albert Speer, vår egen Zarah Leander som filmade i Tyskland och vi minns Leni Riefenstahl. Riefenstahl var skådespelerska, regissör och fotograf och oerhört skicklig. Hon arbetade på företaget UFA, som bland annat var känt för den berömda filmen ”Metropolis”.

Viljans Triumf

Riefenstahl är själv mest känd för de propagandiska filmer hon gjort på uppdrag av Hitler. Dels en film om de olympiska spelen i Berlin 1936 kallad ”Olympia” och dels en film om nazistpartiets kongress 1934 kallad ”Triumph des Willens”. Värt att notera i filmen om de olympiska spelen är att det var ett flertal av deltagarländerna som valde att göra nazihälsning vid invigningen. Frankrike, Österrike, Grekland, Italien är exempel. Tyskland gjorde förstås entré under naziflagga.

 

Så det är inte bara i österlandet konstnärer kan tänkas låna sig till att smeka regimer medhårs. Som alternativ finns det också de konstnärer som lierat sig med tveksamma ideologier genom åren utan att dessa ideologier varit styrande i landet. Idag undrar nog många vad konstnären Lars Vilks pysslar med. Inte så många undrar förstås idag vad skulptören Carl Milles pysslade med under nazitiden. Svårt att passera flygarmonumentet på Karlaplan utan att fundera på det. De flesta medborgare sprintar nog förbi monumentet utan att ens veta något om det. Eller att se det som något sagobetonat från en helt annan tid och en helt annan värld.

Dagens värld verkar bestå av dokusåpor och inredningsprogram.

Men om man skärskådar det hela är formeln ofta exakt densamma och ofta utförd av samma företag. ”X söker Y” är formeln. ”Bonde söker fru” är ett typexempel som dessutom heter som formeln. Men även andra program kan skrivas om till att passa formeln:

Idol Artister söker skivkontrakt
Talang Artister söker kontrakt
X-Factor Artister söker skivkontrakt
Arga Snickaren Husägare söker byggare
Äntligen hemma Husägare söker byggare/inredare
Lyxfällan Familj söker ekonomisanering
Spårlöst Barn söker förälder

Listan kan göras näst intill oändlig. Drömmen om att en sagofé, nanny eller guru ska dyka upp från ingenstans för att göra en ”Extreme Makeover” eller ”Quick Fix”verkar kunna exploateras hur länge och hur ofta som helst. Och i eftertexterna saknas bara ”And they lived happily ever after”. Men det är förstås knappast så enkelt och sanning är det sällan. Men inte ett öga torrt framför fixet förstås.

Författaren, Fiktionen och Fakta

Mo Yan kan gråta glädjetårar hela vägen till banken och kan glädjas åt att vara dubbelt utvald. Utvald av både västerlandet och österlandet samtidigt. Och alla vi mer eller mindre pålästa studenter, journalister och politiskt bevandrade har också en svår nöt att knäcka så här till jul. Hur ska vi se på författarskap i relation till att vara sanningsvittne?

Är det obligatoriskt för en författare, om han råkar vara född under diktaturregim, att i sitt författarskap öppet kritisera regimen? Ingen verkar ju klandra Shakespeare för att han inte kritiserade sin kontext. England var knappast en demokrati på den tiden. Ingen bråkar heller med Leonardo da Vinci för att han tillverkade stridsmaskiner åt fursten de Medici. Om vi tittar bakåt i historien går det tydligen utmärkt att vara konstnär och lierad med makten. Det verkar mer komplicerat idag att förhålla sig till sin omvärld, sanningen och ända kunna odla sitt konstnärsskap.

Fremantle och Sanningen

Företaget bakom till exempel program som ”Bonde söker Fru”, ”X-Factor”, ”Talang” och ”Idol” heter Fremantle Media. Som av en ren händelse är faktiskt Fremantle Media samma bolag som tidigare hette UFA och hade Leni Riefenstahl under sina vingar. ”Opium för folket” i stället för sanningen är uppenbarligen fortfarande gångbart. Då var illusionen att nazismen kunde ge lycka åt folket – nu är den att TV kan ge lycka åt de utvalda. Behöver vi vara oroliga redan? Ska vi vänta tills Fremantle tar uppdraget att producera ”Parti söker legitimitet” och plockar fram propagandalådan igen? Med blonda leende programledare, böljande sädesfält och svällande muskler. Påminner förstås redan om ”Bonde söker…”

X-files och Sanningen

Kanske ligger Svenska Akademiens motivering om ”hallucinatory realism” i relation till Mo Yan lika nära studenters och journalisters tillvaro och ger en bra bild av alla dokusåporna på TV. Vi sysslar inte längre med sanningen. Vi sysslar med en illusion eller till och med en hallucination om sanningen. Drömmen är betydligt attraktivare än den verklighet vi inte klarar av att se i vitögat. Kanhända är det precis som Jack Nicholson får säga i filmen ” A Few Good Men”: ”You can’t handle the truth!” Har han rätt – kan vi inte hantera sanningen om vi mötte den? Kanske är det som de säger i ”X-files” att ”The truth is out there” – men vågar vi verkligen invitera sanningen på te?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *