Moderniteten, Miljonprogrammet och Miljön emellan

Hammarkullen

Det är kul när det bränner till i debatten ibland. Nu är det Göteborgsposten som med sin artikelserie om Hammarkullen fått debattlystnaden att nå nya höjder genom att frankt hävda att arkitekturen möjligen kan kopplas till kriminaliteten i området. Det är hårt, grafiskt och förstås därför intressant.

Det finns en hel del frågor som Göteborgsposten med Mark Isitt i spetsen har lagt upp på bordet till allmän beskådan, kritik och ifrågasättande i de tre artiklarna. Frätande i mångas medvetande som lösningsmedel och irriterande på både kropp och själ för vi förmoda. Gott så. Att röra om lite genom en provokation är finemang. Mark alldeles rätt om hans syfte är, som han själv säger, att ”generera en diskussion”. Genom att säga: ”I mina ögon har arkitekterna gjort allt som står i deras makt för att försvåra ett traditionellt och socialt fungerande stadsliv” till exempel. Alla repliker på de tre artiklarna talar sitt tydliga språk: Mark fick sin diskussion!

Det är en rätt omfattande textmassa som Mark bjuder på. Och sedan följer alla engagerade inlägg av Cecilia Verdinelli, Mattias Hagberg, Ove Sernhede, Lasse Fryk och Vanja Larberg, Axel Demker och Lena Kulin, Catharina Thörn, Catharina Dyrssen, Maria Wångersjö och slutligen Per Arne Ivarsson på massan. Det blir svårt att bena ut alltihop, men skam den som ger sig.

Vad säger Mark i sina artiklar och repliker? Några citat: ”Här är husen så höga och så långa att anonymiteten blir väldigt påtaglig”, Allt det där som de flesta forskare avfärdar som trivialt och flummigt men som vi andra rätt och slätt kallar – stadsliv”, ”Att utelämna sådana aspekter när man planerar, det är ungefär lika smart som att ordna ett party utan gäster” ”Men enligt kulturgeografen Sara Westin, som nyligen utgivit avhandlingen Planerat, alltför planerat, är det precis så det går till. ”Känslor och sinnesstämningar” beaktas inte i stadsplanerandet. Följden har blivit miljöer som ”alienerar” snarare än inkluderar, hävdar hon: ”Resultatet är en förlust av social interaktion och kroppslig friktion, av personlig mening”, ”Enligt Westin var det just så här ödsligt de ville ha det”, ”Två fysiska faktorer som direkt korrelerar med brottsstatistiken är 1) höjden på byggnaderna och 2) mängden lägenheter i området” ”Bredfjällsgatans entréer har förärats portaler i gult trä och svartglaserat tegel, en lite asiatisk look – men mer radikala ingrepp vågar knappast någon föreslå”, “Stadsmässighet får man först när det är liv och rörelse. Har man ingen anledning att röra sig ute så gör man inte det. Här finns ingen anledning”, ”Om du kan bygga dig otrygg, då måste det betyda att du också kan bygga dig trygg”, ”Jag har bott här i 24 år och velat flytta i 23”, ”jag tänker att det enda som skiljer fult från fint, det är politiska beslut”.

Med några kanske för svepande rörelser kan dessa citat sammanfattas i:

  1. Arkitekterna var och är skurkar som med vett och vilja planerat dåliga områden.
  2. Höga hus ger kriminalitet och anonymitet.
  3. Många lägenheter ger också kriminalitet och anonymitet.
  4. Arkitekterna har struntat i att ge områdena stadsliv.
  5. Det är bäst att riva områdena i stället för att bättra på.

Vad skriver Cecilia Verdinelli då?
”Segregationen handlar till mycket liten del om arkitektur och inte alls om onda hus. Den har inte mystiska element. Den handlar om aktiva politiska beslut. Det är fullt möjligt att fatta nya, bättre beslut. Men ett är säkert:
det mentala avståndet till nordost blir inte mindre av kittlande reportage formulerade som en nedstigning till någon av helvetets högre kretsar.”

Kort sagt köper hon inte att det är arkitekturen i sig som ger kriminalitet och inte heller att det är antalet meter hushöjd som är avgörande heller. Utan det handlar om sociala avstånd och ekonomisk bärkraft, eller snarare brist på ekonomisk bärkraft hos de boende i områdena.

Mattias Hagberg skriver ironiskt:”Vilken underbar tanke! Vi river de höga husen och med ett trollslag har vi löst en rad sociala problem. Jag önskar att det var sant. … Bara vi bygger ”vackert” och ”småskaligt” så slutar män slå kvinnor i sin närhet, ungdomar missbruka och vandalisera och de yrkeskriminella att vara yrkeskriminella.” ” livet påverkas oftast av andra och betydligt viktigare saker.” ”Jag är övertygad om att vi måste söka djupare än så; vi måste undersöka och förändra själva grunden i det moderna Sverige.” Hagberg är inne på politik som orsak till problemen och att husen inte spelar någon roll.

Ove Sernhede skräder inte orden i sin replik: ”Idag är miljonprogrammet platsen för möten mellan kulturer, för en form av hybridiseringsprocesser som är i full färd med att forma ett nytt Sverige.” ”Förorten kan inte betraktas isolerat, det är först när den sätts in i större utvecklingsmönster som förståelsen av dess problem såväl som synliggörandet av dess möjligheter framträder.” Sernhede är en sann idealist, vill gärna se positivt på saken och helst inte uppfatta några problem. Kan tyckas något naiv, men hoppfull.

Lasse Fryk och Vanja Larberg vill också byta Isitts perspektiv:
Om man inte i vardagen har anledning att röra sig genom en stadsdel, så är det också lättare att fantisera om dess miljö och människor, om livet” ”Men detta samband mellan sin egen position och den fysiska strukturen ser inte Isitt. Istället följer han utifrånperspektivet hela vägen.””Detta gör att han blir blind för det sociala liv som finns i kryssets mitt, och de invändiga blickar som finns där ” Lasse och Vanja efterlyser ett inifrånperspektiv, något som Mark förstås inte kan bidra med från sin position.

Axel Demker och Lena Kulin fyller på: ”Vi menar att det inte finns något direkt samband mellan bebyggelsens utformning och lokal kriminalitet. Däremot kan den byggda miljön utgöra ett av många förhållanden som gynnar en lokal utveckling av otrygghet och rädsla att utsättas för brott. Med stöd i Gabriella Sandstigs forskning, håller vi med Isitt om att alla stadsdelar behöver ett rörligt stadsliv, eftersom ödsliga platser vanligen upplevs som mer otrygga än platser med folkliv.” Axel och Lena tror inte på arkitektur som kriminaliserande, men håller ända med Mark på något vis.

Catharina Thörn påpekar att den studie som Isitt använder sig av har andra källor till insikter:”Men är skillnaden egentligen så stor mellan det som skapades då och det som görs nu? Det är en detalj som Mark Isitt glömmer att nämna när han söker stöd för sina argument i Sara Westins avhandling Planerat, alltför planerat. Hennes empiriska fall är nämligen inte alls Hammarkullen utan Hammarby sjöstad i Stockholm. En stadsdel som byggdes på 1990-talet och som marknadsförts för sin ”stadsmässiga” karaktär där allt det Isitt förespråkar finns.” Mark påpekade för henne att Westin faktiskt menade att det i Hammarby sjöstad finns samma modernistiska principer som i Miljonprogrammet.

Catharina Dyrssen, prefekt vid Chalmers Arkitektur, hävdar att Isitt har fel och att inget talar för att det finns samband mellan arkitekturen och brottslighet: “Vad säger då forskningen om fasader och hushöjd? Forskning har visat att inkomst, arbetsmarknad, kommunikationer, bostadsmiljön mm samverkar kring hur stadslivet ser ut på olika platser, men också att i hela detta komplexa system har husens utseende väldigt liten betydelse för den sociala situationen. Det har gjorts försök att bevisa att husens höjd eller visuella uttryck inverkar på brottslighet, social samvaro med mera men någon sådan bevisföring kan inte beläggas.”

Maria Wångersjö, som bor i Hammarkullen, känner sig stigmatiserad av artiklarna: ”Jag förstår att Isitt vill väl, men i sin iver att förklara hur arkitekturen förstör människorna har han utmålat oss som bor här som förstörda.” Och det är klart att bor man i ett område så skapar man sig också ett liv där och får det där ”inifrånperspektivet som Lasse och Vanja talar om.

Karneval

Slutligen har vi arkitekten Per Arne Ivarsson.som skriver:”Att Hammarkullen kan betecknas som omänskligt har sin grund. Under antiken, då den välkände arkitekturteoretikern Vitruvius skrev sina tio böcker om arkitektur, var det en självklarhet att allt byggande skulle utgå från människans mått och skala. …Vi glömde den mänskliga skalan för de politiska visionerna.””Som god arkitektur ur strikt mänsklig synvinkel, kan däremot Hammarkullen inte betecknas.

Ord och inga visor – och faktiskt en arkitekt som håller med Mark Isitt. Sedan kan jag förstås komma med en liten invändning om den klassiska arkitekturen och ”den mänskliga skalan”. Från det gamla Egypten via grekerna och romarna till alla andra större arkitekturyttringar har arkitekturen varit i retorikens tjänst – för att manifestera makten. Skalan har då nästan alltid överdrivits. Ingen tycker att Pyramiderna, Pantheon och liknande verk är pyttiga, eller? Nåja, Vitruvius och jag är väldigt goda vänner.

Miljonprogrammets områden har förstås diskuterats, blötts, vänts och ältats rätt länge redan. Långt innan GP satte fart nyss. Själva miljonprogrammet bestod i ett politiskt löfte att mota bostadsbristen med att bygga en miljon bostäder mellan 1965-1975. Målet uppnåddes också. Redan tidigt kritiserades fokuset på snabbhet och rationalitet och att detaljer och kvalitet eftersattes. Hammarkullen tillhörde de områden som producerades under denna tid (1968-70), men det finns miljonprogramsområden över hela landet. Även inne i centrala Stockholm finns det områden från denna tid. På Södermalm ligger i alla fall flera byggnader som är producerade då och med liknande karaktärsdag.

Men det finns betydligt senare områden som också dras med diverse problem. Södra stationsområdet på Södermalm till exempel från 1986-91. Eller Skarpnäck från 1980-talet strax söder om Bagarmossen. Även om dessa bägge områden försökte sig på någon slags variation alternativt någon slags sammanhållande material har de samma utgångspunkt – att bygga mycket på en gång, precis som Miljonprogrammets områden. I Södra stationsområdet försökte man lägga till lite postmoderna inslag, valv och liknande för att lätta upp byggnaderna, inuti var det ingen skillnad. Stadsbyggnadskontorets Jan Inghe-Hagström tog sig också för att skapa den bågformade byggnadskroppen som, efter att HSB ritat planlösningarna och den spanske arkitekten Ricardo Bofill fick göra fasaden, sedan populärt, men något missvisande, går under namnet ”Bofillbågen”. I ena änden skapades också efter åretals konflikter med olika arkitekter, bland andra den danske stjärnarkitekten Henning Larsen, det höga bostadstornet ”Söder torn”.

Området är i dag Sveriges barntätaste område och har hög invandrarfrekvens. Det märks särskilt vid jultid då de kulörta lyktorna står som spön i backen, eller varma sommarkvällar då känslan av Magaluf sprider sig mellan husen. Det finns också en hel del problematiska hyregäster i området. Förutom mord, bombdåd och att man ibland kan finna den yppersta pundareliten fatta posto nedanför någon av knarkhandlarnas fönster i syfte att utverka nästa fix kan man säga att området företer en del av de problem som man ständigt brukar förskjuta till miljonprogrammet.

Den studie som Sara Westin skrev om Hammaby sjöstad antyder att samma modernistiska resonemang som skapat problem i Miljonprogrammet skapar problem här med. Det är intressant i sammanhanget att om man spatserar genom Hammaby sjöstad får man samma upplevelse som när man spatserar genom Weissenhofutställningen i Stuttgart – och den invigdes 1927! Alla kända namnen var där: Le Corbusier, Mies van der Rohe, Josef Frank och Walter Gropius för att nämna några. Och inget verkar ha hänt sedan dess!

Finns det positiva saker att säga om Miljonprogrammets bostäder utom att de faktiskt lyckades bli byggda? Jodå – en hel del. Det finns i många av dessa områden gott om ljus, goda planlösningar och det som kan sägas till trafiksepareringens fördel. Risken att bli överkörd är väldigt liten. Men visst är det så att vindförhållandena ofta är förbisedda, materialen ibland undermåliga och underhållet uselt. En del av dessa områden är hem som är bortglömda inte bara av planerarna utan av alla som inte bor där. Alla som inte bor i dessa områden har däremot en distinkt uppfattning om ”hur det minsann är”. Kultureliten, arkitekter, journalister och även politiker brukar försöka skaffa billiga poänger genom att hänvisa till dessa områden. Känner personligen till endast ett par arkitekter som bor eller har bott i ”förorten”. Själv har jag bott i Husby, Fruängen, Alvik, Finntorp, Ektorp, Björkhagen och bor nu vid Södra station. Många arkitekter bor på helt andra platser i staden eller i villor. Vet som kuriosa att en av arkitekterna ansvarig för något av endera Husby eller Tensta själv bodde i en villa i Danderyd. Historiskt sett är Arkitektlinjen den linje på de tekniska högskolorna som dragit till sig flest studenter ifrån socialgrupp1. En del av dessa blev chockade då det uppdagades för dem att bibliotek och matsal inte räknas in som livets nödtorft i en lägenhet eller att det faktiskt finns ettor med kokvrå.

Men det är ju aldrig så där schabloniserat enkelt att beskriva verkligheten så att texten blir både trovärdig, läsvärd och dessutom heltäckande. Måhända finns det aspekter i varje partsinlaga som kan uppfattas som ”rätt” i viss belysning. Samtidigt kan samma aspekter uppfattas som ”fel” i annat ljus. Trafikseparering ger bilfria miljöer, men skapar samtidigt barriärer mellan områden. Öppenhet ger mycket ljus men kan samtidigt ge blåsighet och avstånd.

Isitt och alla de andra lyckades med bedriften att nämna Danmark och byggande UTAN att nämna Jan Gehl, vars bok ”Livet mellem husene” torde vara legendarisk bland i alla fall arkitekter numer. Vet akritekkontor som har denna som sitt rättesnöre i allt de gör. I ett arbete vid SLU Skriver Elina Gustavsson om just Gehl: ”Han är mest känd för sin bok Livet mellem husene som har varit kurslitteratur på arkitekturutbildningar i över 30 år, och för att ha initierat Köpenhamns stora gågata Strøget där han kunde visa sina teorier om hur människor tar det offentliga rummet i besittning om det har rätt egenskaper.” ”Om man sammanfattar Gehls undersökningar så kommer man fram till att man genom fysisk planering kan påverka livet i det offentliga stadsrummet på tre sätt; hur många människor och aktiviteter som uppehåller sig i det offentliga stadsrummet, hur länge de är där, och vilka aktiviteter som kan äga rum. Där det skapas nya, bättre fysiska möjligheter har uteaktiviteterna en tendens att växa i antal, varaktighet och mångfald.”

På tal om Danmark minns jag fortfarande då arkitekter på åttiotalet for i stora skaror för att beundra Farum Midtpunkt med dess rostoxiderade plåtbelagda balkonger. Nu, tjugo år senare plågas Farum av kriminalitet och gängbråk. Danska arkitekter har ju genom åren alltid haft gott rykte för fin design, men att designa om en dålig barndom klarar inte ens de tydligen. Precis som i Farum, Södra station, Skarpnäck, Hammarby sjöstad, Hammarkullen och många områden från Miljonprogrammet har det byggts för mycket på samma plats på för kort tid. Det går med andra ord inte att ”bygga stad”. De städer och områden vi uppskattar har alltid byggts hus för hus – inte hela stadsdelar på en gång. Att behovet att bygga så mycket på ett bräde uppstår är ett underkännande av arkitekters, politikers och andra beslutsfattare förmåga att kontinuerligt sköta om våra städer. Detsamma gäller det undermåliga underhåll som leder till förfall i bostadsområdena, men även på andra platser. Klaraområdet i Stockholm tilläts förfalla så att staden helt enkelt sedan tvingades riva det. Idag är till exempel Slussen så dåligt underhållen att den också är på rivningstapeten.

Om vi för ett ögonblick plockar bort alla invektiv, överdrifter och övertolkningar i alla riktningar – finns det någon substans att ta tillvara i Göteborgspostens initiativ? Ja, det tror jag.

Läst mellan raderna uppfattar jag, förstås min personliga tolkning, att alla skribenter från Isitt till Wångersjö önskar ett bra boende för den enskilda människan. Isitt menar förstås att boendemiljön väldigt starkt påverkar hur livet ter sig och andra menar att andra aspekter(ekonomiska, sociala etc) är viktigare än arkitekturen.

Men att vi käbblar om vem som vinner i kampen om vilken aspekt som mest bidrar till elände – är det så viktigt? Eller att vi träter om hur ”det minsann är” i bostadsområdena idag? För det förekommer ju både grillfester & knarkfester, mord & kärlek lite överallt i Sverige. Vet en balkong som en dag hade grillfest och nedanför samma balkong en annan dag var det mord. Det gamla talesättet ”Jag vet att jorden är rund men från min synvinkel ser den rätt platt ut” kommer till heders igen. Ser man på ett speciellt bostadsområde som ”turist” så ser man självklart lite annorlunda på det än den som bott i området i flera år. Detta hindrar inte att någon som kommer med nya ögon kan se både missförhållande och möjligheter som de ”hemmablinda” missar eller väljer att inte se.

Det är inte sannolikt att bara man bygger bra hus åt dem så spolar langarna ner knarket och får plötsligt hederliga jobb. Det är heller inte sannolikt att bara man ser till att langarna får jobb så blir de lyckliga i dåliga hus. På samma sätt som det aldrig är ens fel om två träter är verkligheten komplex. Och vi får leva med det. Och lära oss hantera det för att göra våra liv bättre. Som arkitekt så tycker också att den gamle Romaren Vitruvius hade en poäng. Om jag ska köpa något som kostar mycket pengar så vill jag ha valuta för pengarna: Det ska vara hållbart, göra det utlovade och gärna vara hur läckert som helst. Jag är hellre rik och frisk än fattig och sjuk. Får jag välja så är jag hellre olycklig i en bra bostad än olycklig i en dålig. Men förstås hellre lycklig i en dålig bostad än olycklig i en bra. För det finns bättre och sämre arkitektur.

Är det inte så att vi alla vill ha det bättre: bättre arkitektur, bättre social miljö, bättre ekonomisk miljö, bättre relationer mellan människor och så vidare i ett kommande SWEtopia?

Men självklart är det mycket lättare – och rätt skoj – att skriva riviga provokationer.
Om de sedan leder till något bra så må det vara hänt! Hoppas på det…

Annars kommer min åttaårige son skicka dit en Jediriddare – kanske han som faktiskt heter Obi-Wan i förnamn – med bindestreck!

 

Obi-Wan Kenobi

May the Force be with you!

 

  2 comments for “Moderniteten, Miljonprogrammet och Miljön emellan

  1. april 8, 2011 at 7:54 f m

    Fantastiskt att det skrivs sådana här omsorgsfulla och prövande texter på nätet. Tack!

    • april 9, 2011 at 6:38 f m

      Tack Johannes. Det modernistiska byggandet som inleddes med Gropius Fagusverken 1912 firar hundra år nästa år. Vi har med andra ord sett fyrkantiga glas-, betong- och stållådor rätt länge nu dominera scenen. Kanske dags för byggande 3.0 nu? Vi har haft Klassiskt och Modernt – vad blir det sedan?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *