Journalism

Talmannens Vinterdröm

Tomten

Tomten har bråda tider

Valåret 2018 är snart slut.
Talmannen har bråda dagar.
Tanken på Tomten inte långt borta?

Valvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Talman är vaken.

Står där så grå vid Riksdagsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många Valår förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»Regeringsfrågan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till Plenum och Riksdagshus,
känner på alla låsen —
Sossar drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Annie i stallet har ock en dröm:
krubban hon lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till V, M och MP och får
se, hur de sova där inne;
går till L sen, där Björklund står
stolt på sin högsta pinne;
Jimmie i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Jimmie sin Talman känner,
de äro gode vänner.

Talman smyger sig sist att se
Mediefolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
KD kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må dem förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom mången Regering
slumra som barn; men varifrån
kommo de till sin Förnedring?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Valgåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Talman vandrar till Kammarens loft:
där har han bo och fäste
högt på Podiet i Riksdagsdoft,
nära vid Regerings näste;
nu är väl denna boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer nån hugad tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har nån alltid att Twittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om Valgåtan, som
rör sig i Talmans sinne.
Genom en springa i Kammarvägg
lyser månen på Talmans skägg,
strimman på skägget blänker,
Talman grubblar och tänker.

Tyst är skogen och Valkår all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av Facebooks fall
höres helt sakta bruset.
Talman lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Valvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Talman är vaken.

 

Demokratins brödraskap? Eller Diktaturens nyttiga Dårar?

”En ”ding” att sämja dem, en ”ding” att främja dem, en ”ding” att djupt i mörkrets vida riken tämja dem.”
Hur ska Brödraskapet kunna rädda Demokratin genom att krossa Diktaturen?

 

Brödraskap på väg?

 

Vid den stora festen där gamle Rödgöran Bilbo, som varit hobernas store ledare under många år firade sin 111:e födelsedag på Baggersborg debatterades livligt vad som skulle göras med Diktaturen så den inte skulle krossa Demokratin. Hans adopterade  arvtagare Stefrodo fick uppdraget att föra Diktaturen(”dingen”), som var som en gyllene livsfarlig ring runt hans hals, till Riksdagsvalet där den blott kunde förstöras av Demokratins eldar inuti Riksdagsberget.

Gandulf Blå

På väg mot domedagen?

Aktiv i beslutet att ge Frodo uppdraget var Gandulf Blå. Gandulf visste med sig att han inte skulle kunna klara att bära ”dingen” utan att frestas till dårskap.
Gandulf var den kortaste, den till synes minst betydande av trollkarlarna. Gandulf dolde alltid sin makt och det var bara de som kände honom bäst som kunde se elden inom honom. Inte ens de visaste visste säkert vad som var hans innersta tankar.

Diktaturens sanna natur var att den å ena sidan kunde, om någon tog på sig den, göra bäraren frestande osynlig men att bäraren samtidigt exponerades för den nakna ondskan. Diktaturen hade dessutom flera jägare som ville åt den för att låta ondskan blomstra.

”dingens” sanna natur är farlig

Stefrodo hade för avsikt att färdas ensam och möjligen träffa Gandulf en bit bortåt vägen. Vad han inte visste var att hans kusiner de grönklädda Merry Lövinbock och Fridolin Took gärna ville följa med. Även den trogne nejliketrädgårdsmästaren Samstedt ville med på resan mot Riksdagsberget.

Stefrodo med sina kamrater

Efter läskigt möte med några av de nio ”Dingvålnaderna” kallade RasistGür, varav några var MED-Murazor, AfSorahil, och  NMR the Unclean, mötte hoberna Janagorn, Ohlindurs arvinge som försvarade dem.

Lord of the Rings: The Two Towers (2002)
Viggo Mortensen

Brödraskapet

Så småningom, efter en del umbäranden, kom de fram till Valnadal. Stefrodo var till och med medvetslös vid framkomst. Han hade räddats dit av Janagorns älskade BirgOlhsarwen. Sägs att det blev en fnurra mellan dem senare.

Där i Valnadal fick brödraskapet ytterligare medlemmar.
Blekomir, kapten och bror till  Richomir. Äldste sonen till Deneklarst. Den vitaste av dem alla.

Blekomir, den vitaste av dem alla.

GimloThor, den minsta av dem men med skapslipad yxa som svingats både till höger och vänster.

GimloThor, den lille

Lööfolas Grönblad. Skogsalv med skogens snabbaste båge.

Lööfolas GrönBlad

Alla nio påbörjade tillsammans den mödosamma resan mot Riksdagsberget. Men resan var långt ifrån ofarlig. Fiender lurade, beredda att anfalla.
Ondskan själv fanns att finna nära Riksdagsberget och måste passeras för att rädda brödraskapet från undergång. Ondskans redskap i form av RasGür och den högtalande Barduman med sina MEDlöpare Dårcherna fanns ständigt närvarande och NAfSade brödraskapet i hälarna.

Interna frestelser

Men även invärtes fanns faror. Frestelsen att använda den totalitära Diktaturen för att få makten. Blekomir var synnerligen frestad. Han och hans tre bröder hade tänkt ta över den vita staden efter att Deneklars gärning var över. Han gjorde ett utfall mot Stefrodo i syfte att snappa åt sig ”dingen”.

Blekomir lyckades inte denna gång.

Medias Gruvligheter

Brödraskapet blev på grund av Bardumans planer, mängden Dårcher, Ondskans illvillighet och ständigt oroande RasGür tvungna att ta omvägen genom Medias Gruvligheter, berget som alla fruktade. Där hade GimloThors släktingar gått ett oblitt öde till mötes.

Barduman bygger Dårch

Efter en vild strid mer Dårcher och ett Twittertroll där det visade sig att Stefrodo hade ett särskilt skydd i form av en silverskjorta flydde brödraskapet mot friheten på andra sidan gruvligheten.

Men en stor fara lurade på dem på väg igenom Media. En varelse bortom fattningen stod i deras väg. Det var en Balirog. Gandulf Blå ställde sig i dess väg och ropade ”Du ska inte Twittra!” Men Balirogen flinade bara och anföll med hela sin anletesboksarsenal och sin insinuanta grammatik. Gandulf lyckades med stor ansträngning få Balirogen på fall. Men dess glödande svans drog ner Gandulf i djupet. Han föll, kanske mot en säker död.

Balirogen

Balirogen

Splittringen var överhängande. Gandulf och Blekomir redan borta. Stefrodo och Samstedt nu ensamma på väg emot vad som verkar vara en omöjlig uppgift. Att rädda Demokratin.

Stefrodo och Samstedt på väg mot okänt öde.

Stefrodo och Samstedt på väg mot okänt öde.

Merry Lövinbock och Fridolin Took på egen hand sökande en grön väg vilse i skogen.

Det återstående fragmentet bestående av den envetne Janagorn, den smidiga Lööfolas och lilla GimloThor letar febrilt efter sina kamrater för att åter kunna förenas med dem inför den stora striden som måste stå framåt höstkanten. Det är då det visar sig om Brödraskapet kommer att klara sin uppgift. Att lyckas förgöra Diktaturen.

Vi vet ännu inte hur den här berättelsen kommer att sluta. Kommer ”dingen” kunna förgöras?
En kan bli Galen av mindre.
Eller ska vi kanske säga Gollum?

Det är som en kan bli - Gollum?

Det är som en kan bli – Gollum?

 

Tidens gissel i Media – Vad sker med Sonetter, Storytelling och Kvalitetsjournalistik?

Storytelling och kvalitetsjournalistik

Storytelling och Kvalitetsjournalistik

I DN Kultur skrevs för nu rätt länge sedan att ”Det våras för sonetten”. Och kanske är det också så att någon form av bunden diktform har blivit mer populär igen. Men artikeln sätter oavsiktligt fingret på något helt annat – vilket krav har en journalist på att innehållet i en artikel är korrekt och komplett? Och vad säger det om oss och hur vi betraktar storytelling och kvalitetsjournalistik?

I dagstidningsvärlden, framför allt på nyhetssidorna, är det snabbheten som gäller. Journalisterna har kravet på sig att väldigt hastigt randa ner något som ska in i morgondagens tidning. Oavsett vad vi tycker om relevansen av att så snabbt få bli uppdaterade eller om vi faktiskt skulle kunna vänta någon dag extra på nyheten så är det så dagstidningsjournalister är fostrade. Det kunde måhända skapa bättre storytelling och kvalitetsjournalistik.

Försämring av kvalitetsjournalistik

Det finns förstås då en stor risk att både riktighet och helhet försämras. Dagstidningarna har, mer eller mindre avsiktligt får man förmoda, gjort valet att hellre snabbt än rätt. Beroende på klockslaget på det meddelande från TT man baserar artikeln på kan alla siffror och till och med andra fakta förändras helt. Det gäller förstås inte bara tidningar – Nyhetsförmedlingen i TV och på nätet hamnar i samma smältdegel av förvirrande faktaspridning. Resultatet är att vi konsumenter inte har en aning om vad som händer.

På kultursidorna borde dock situationen vara lugnare. Det borde inte vara en strid om minuterna för att producera artiklarna. De kan lika gärna komma in i övermorgonens tidning är morgondagens utan att något ramaskri skulle uppstå. Det borde med andra ord finnas mer tid till att kolla fakta, göra research, komplettera och till och med framställa en faktaruta om så behövs.

Storyteller without facts

Intressant Sonett

Det är här artikeln om sonetten blir intressant. För mig som läst en hel del sonetter, framför allt av Shakespeare, och till och med dristat mig till att försöka mig på konsten själv är sonetten spännande. Att vågrätt och lodrätt få till denna femfotade jambiska versform hela vägen och med den rimfläta man valt är ett äventyr. Hm säger man då om storytelling och kvalitetsjournalistik.

I artikeln slås man av två saker – den första är att skillnaden mellan en italiensk(Petrarca) och en engelsk(Shakespeare) sonett blir oklar. Läsaren för intrycket av, trots en passus om en ”tvårading” i artikeln att en sonett består av två strofer med fyra rader och två strofer med tre rader. Men det är ju bara den italienska sonetten som är sådan. På Wikipedia finner man på trettio sekunder detta:

”fyrfotat, fjortonradigt versmått med jambiska versrader. En sonett är uppdelad i fyra strofer. Den petrarciska sonetten består av två fyraradingar och sedan två treradingar. I sonetten från den shakespeareianska traditionen ingår det dock först tre fyrradingar och sedan en tvårading.”

sonnet

Denna Internetpassage sätter fingret på en annan inte helt oväsentlig del av en sonetts varelse. Versraderna ska vara jambiska. En jamb är en två stavelser lång versfot – en kort, följt av en lång. Detta faktum existerar inte alls i artikeln och det förstås en brist att hela definitionen av en sonett inte finns med. Särskilt som jamberna just bidrar till melodin av en sonett. Melodin nämns ju faktiskt i artikeln och det vore förstås intressant om jamberna dykt upp här.

i_think_in_iambic_pentameter_tshirt-p235564231316105459qiuw_400

Sedan får läsaren, vilket är ett berömvärt initiativ, ett exempel på en sonett. I detta fall skriven av Malte Persson. Maltes vers förstärker vid första ögonkastet tesen om att den italienska sonetten är den enda sortens sonett, men det finns andra problem med exempelsonetten också ur definitionssynpunkt.

Exemplets makt

” Och någon gapar högt i vagnens mitt
och väcker en som fridfullt satt och sov
försänkt i drömmens inre sommarlov
medan en annan glömskt tuggar pommes frites

En fjärde följer texten till en strof
i någon Iphone-innesluten hit
Är någon här normal, ett genomsnitt?
Minst en av oss har hos en filosof

läst att ”den sorgsnes värld är ej den glades”,
Och alla i den flod av trafikanter
som rinner genom detta vardagshades

på väg till dagis, skola, hem, gym, jobb,
ger massan yta och volymen kanter:
unika själar i en solipsistisk mobb”

Det visar sig nämligen att, förutom att man då och då tvingas göra nödförskjutningar av enskilda ord, exempelvis tvingas uttala ordet ”medan” och ”tuggar”i fjärde raden ”medann” respektive ”tugaar”för att göra dem till jamber, så innehåller fyra av de avslutande sex raderna alla elva stavelser och en av dem till och med tolv. Om en sonett per definition består av femfotad jambisk vers borde alla rader ha tio stavelser. Så alltså inte i denna exempelvers.

Otillfredsställd ”Sonettfundamentalist”

Vi tvingas alltså konstatera att en ”sonettfundamentalist” inte är helt tillfreds med vare sig artikelns sonettdefinition eller exempeldiktens formella struktur. Att Malte skrivit en både insiktsfull, observant och fin dikt står för denna skribent utom allt tvivel, men att den är en sonett kan diskuteras. Den har fjorton rader och består av en rimfläta av italiensk typ, men det är tveksamt om den i alla sina delar kan kallas jambisk och klart att den inte helt är femfotad heller då antalet stavelser är för många här och där.

En artikel har förstås flera mål. Att upplysa, att underhålla och att väcka intresse. Att underhålla och att väcka intresse går texten iland med, men det är på upplysningssidan som det brister. En oinsatt läsare kan förledas att tro att en sonett bara ser ut på ett visst vis och att Malte Perssons dikt de facto är en formellt korrekt sonett. En initierad läsare kan däremot helt missa att texten vill ställa frågan om varför sonetten är populär idag på grund av bristerna. Där kommer ansvaret för vår storytelling och kvalitetsjournalistik in.

Faktakoll missad

Artikelförfattaren har sannolikt inte kollat att dikten stämmer utan tagit för givet att den är en sonett, trots att den bör kallas ”sonettliknande”, en ”nästansonett” eller varför inte ”sonettistisk”. Om man håller sig till terminologi kan de elvastavelsefyllda raderna kallas ”hyperkatalektiska” då de innehåller en stavelse för mycket.  Den tolvstavelsefyllda är då helt enkelt är sexfotad i stället för femfotad då den har en hel jamb för mycket.

cartoon20071026

Så hur ska vi gå till väga? Ska journalister i slutet på varje artikel skriva ”Detta är underhållning eller marknadsföring- om ni vill ha fakta, gå till Wikipedia”? Eller ska det stå i sidhuvudet på varje sida?

Tiden viktig

Eller ska vi helt enkelt göra så att vi låter journalisterna få längre tid på sig att komplettera sina alster med fakta, korrekturläsning och koll?

Tror att på kultursidorna borde vi ha råd med lite extra tid – vad tror ni? Kanske skulle en bättre storytelling och kvalitetsjournalistik kunna säkras bättre då?
Tidningsvälden är förstås en spegling av att vi tillverkat en verklighet där vi tvinga springa som Kaninen i ”Alice i Underlandet” och ändå alltid vara försenade. Kanske vi borde ge oss alla lite extra tid?