Irony

Talmannens Vinterdröm

Tomten

Tomten har bråda tider

Valåret 2018 är snart slut.
Talmannen har bråda dagar.
Tanken på Tomten inte långt borta?

Valvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Talman är vaken.

Står där så grå vid Riksdagsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många Valår förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»Regeringsfrågan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till Plenum och Riksdagshus,
känner på alla låsen —
Sossar drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Annie i stallet har ock en dröm:
krubban hon lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till V, M och MP och får
se, hur de sova där inne;
går till L sen, där Björklund står
stolt på sin högsta pinne;
Jimmie i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Jimmie sin Talman känner,
de äro gode vänner.

Talman smyger sig sist att se
Mediefolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
KD kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må dem förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom mången Regering
slumra som barn; men varifrån
kommo de till sin Förnedring?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Valgåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Talman vandrar till Kammarens loft:
där har han bo och fäste
högt på Podiet i Riksdagsdoft,
nära vid Regerings näste;
nu är väl denna boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer nån hugad tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har nån alltid att Twittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om Valgåtan, som
rör sig i Talmans sinne.
Genom en springa i Kammarvägg
lyser månen på Talmans skägg,
strimman på skägget blänker,
Talman grubblar och tänker.

Tyst är skogen och Valkår all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av Facebooks fall
höres helt sakta bruset.
Talman lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Valvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Talman är vaken.