Arkitekturskolan som Teddybjörn

Arkitekturskolan klar 1969 Östermalmsgatan Foto Manus Hallgren

Arkitekturskolan klar 1969 Östermalmsgatan Foto Manus Hallgren

I dagens DN Kultur skriver arkitekturkritikern Mark Isitt som replik till bland andra Fredric Bedoires och Ola Anderssons debattinlägg om att behålla Arkitekturskolan som arkitekturskola att Arkitekturskolan är ful och självföraktande samt att Fredric Bedoire är modernist och säger att den är vacker. Mark tycker att den ska bevaras ändå – som monument över en tid där arkitekterna brydde sig mer om modeller än människor. Håller det?

”För länge se’n, när jag fyllde fyra år, fick jag en gåva av min far” sjöng Lasse Berghagen för första gången 1969. Ni vet mannen som har ”Stockholm i sitt hjärta” med hela svenska folket. När Mark Isitt var fyra år fick han och Stockholm också en gåva – Arkitekturskolan! Jag har även tidigare bloggat om skolan men dags för ytterligare en anteckning.

Inga härskartekniker

Marks och mina vägar korsas rätt ofta och ofta har vi besläktade synvinklar på arkitektur. Vi har diskuterat miljonprogram och operor och haft delikat öppna spjäll i argumentationen. Alltid intressant. Men här väljer jag att lyfta bort både miljonprogramsdiskussionen och Slussendiskussionen fast Mark gärna vill ha med lite sådan i sin text också med formuleringar som ”grötgråa miljonprogramsförorter” och genom att förminska Andersson genom att kalla honom ”Slussenkramare”. Kommer icke att med härskarteknik försöka kalla Mark något – Mark my words!

Nej åter till sak. När Mark i mars 1996 fick den drygt 400 sidor tjocka, men inte i övrigt så stora, teddybjörnsbok ”Stockholms Byggnader” i sin hand kanske han insåg att den förvisso inte var skriven av en arkitekt men av en arkitekturhistoriker. Denne historiker skrev förstås dessutom boken i ett nära samarbete med Herik O Andersson och boken skrevs, enligt förordet, med avsikt att tillfredsställa utländska besökare. Vi ska inte glömma det heller. Vi ska heller inte glömma att Bedoire under många år tjänstgjort som lärare i arkitekturhistoria i just Arkitekturskolan. Har själv ett exemplar av boken i min ägo och slår upp just sidan 226.

Formulering faller bort

Misstänker förstås att Mark skarvar lite när han vackert skriver ”Jag minns fortfarande formuleringen: ”De slutna betongmurarna mot sydost visar att murverk av enkla betongblock kan göras lika vackert som natursten.” Tror inte att denna formulering stannar i minnet i femton år. Mark har sannolikt gjort som jag – slagit upp saken.

Då infinner sig det som ibland händer när någon försöker sig på att citera ur en källa – en del av källans information faller bort och betydelsen ändras. För det första innebär inte det faktum att det går att mura en snygg vägg med både betongblock och natursten utan att Bedoire tycker att byggnaden i sig är vacker. För det andra är citatet inte korrekt och för det tredje finns det mer i bokens passage om Arkitekturskolan som talar ett annat språk.

Här kommer den fullständiga texten från sidan 226 i ”Stockholms Byggnader”: ”Tomten rymde tidigare Östermalmsfängelset. Man kan tyda en anknytning till detta i de slutna betongmurarna mot sydost som samtidigt visar att murverk av enkla betongblock kan göras lika vackert som natursten. Nordfasaderna är öppna och rörliga i glas, koppar och trä. Dit vetter ritsalarna och de lägre ateljevolymerna. Planlösningen favoriserar kommunikationer framför arbetsro genom att låta ritsalarna fungera som korridorer, och även rummens torftiga materialkaraktär vittnar om en överdriven renodling av vissa sidor hos projektet.”

Bedoire egentligen kritisk

Bedoire/Henrik O Andersson beskriver alltså i verkligheten Arkitekturskolan som att den liknar ett fängelse, att planlösningen är usel och att materialvalen är torftiga. Den enda förmildrande formuleringen är just denna som Mark plockar delar av med sitt inte helt korrekta citat. Fredric var i alla fall under mina fem år på Arkitekturskolan varken någon modernist eller älskare av byggnaden. Rätt ska vara rätt.

Om Mark studerar hela sin teddybjörnsbok, vilket jag rekommenderar, finns där lysande formuleringar som tydligt visar att författarna inte alls är så imponerade av det moderna. Lär gärna sidorna 32-34 till exempel!

Däremot misstänker jag Ola Andersson starkt för att faktiskt tycka om skolan. Vi intervjuade ju Gunnar Henriksson just om skolan tillsammans i Henrikssons radhus i förorten. Henriksson var runt femtio år och chef för byggandet på hela KTH då Arkitekturskolan byggdes så var knappast någon rebell!

Ny skola på KTH

Vad jag förstår av artikeln härom dagen vill undertecknarna att Arkitekturskolan även i fortsättningen ska ha funktionen Arkitekturskola och att skolans funktioner inte ska flytta upp till en ny byggnad uppe på KTH. Man kan alltid fråga sig när en artikel undertecknas av många hur det faktiskt gick till när den skrevs. Det troliga är att en har skrivit och sedan fått de övriga att skriva på. Möjligen med några justeringar eller tillägg.

Med avsikt går jag inte in och petar i när huset egentligen ritades, byggdes för att sedan flyttas in i men uppenbart är att det ritades tidigare än 1968 om det stod klart 1969. Tänker heller inte gå in och räkna kvadratmeter byggnad som är förstörd eller ens vad verket ”Stockholms Byggnader” faktiskt väger.

Däremot vill jag gärna återföra Mark och oss andra till: Ska byggnaden bevaras som monument, förändras till utseende och innehåll eller ska vi göra en nysatsning på byggnaden som Arkitekturskola även i fortsättningen?

Mark säger ”Bevara A-skolan som monument över sin tid.” Fine. Men ska den stå tom då? Ska den förvandlas till ett museum? Isitt har inga åsikter alls i den fråga som faktiskt är den fråga Ola Andersson et al tar upp. Som replik på den inlagan har han inga svar att ge – och inte heller några svar vad han anser om den planerade nybyggnaden uppe på KTH.

Flera möjligheter

Det finns som jag ser det ett antal möjliga utgångar i detta och arkitektkontoret Sandell Sandberg vill säkert vara med i diskussionen också då de har kontor i byggnaden.Vi kan antikvariskt återuppbygga byggnaden till hur den såg ut innan branden, vi kan ersätta de brunna delarna med något helt annat eller riva hela byggnaden. Vi kan fortsätta att ha byggnaden med samma funktioner den har nu inklusive arkitektkontor och sådant, vi kan renodla dess funktion som arkitekturskola eller vi kan låta den innehålla något helt annat.

För mig som arkitekt finns det självklart en nyfikenhet gällande tanken att fundera över hur byggnaden skulle kunna förändras för att på ett bra sätt kunna härbärgera en arkitekturskola. Denna nyfikenhet kombineras med att jag känner problem med placeringen av den tänkta nybyggnaden uppe på KTH. Arkitekturskolans byggnad står där redan, dock lätt stukad. Nybygget är bara planerat ännu och går att ställa in om vi väljer det. Argumentet att eftersom A tillhör KTH så ska byggnaden ligga där också försvagas både av att husarkitekterna hellre vill kopplas med inredningsarkitekter än maskiningenjörer och att även innan den nu brandskadade byggnaden byggdes höll arkitekterna till någon annanstans, nämligen på Riddargatan.

Och eftersom vi har en i stora delar fortfarande oskadad byggnad kvar känns det som vi borde både behålla den och också ha något meningsfullt i den – och varför då inte en arkitekturskola?

Ett större grepp

Men det är dags att ta ett större grepp om byggnaden tror jag. Förutsättningarna som gällde på sextiotalet gäller inte längre. Vi behöver inte längre ha x antal parkeringsplatser på tomten, vi får bygga oss en källare om vi så vill eftersom ingen motorled är planerad under huset. Vi kan se över byggnadens inre flöden och vi kan bygga om interiört precis som vi önskar. Vi kan om vi vill ersätta de brunna delarna med vad vi vill.

Tänk er en solig vårdag i maj 2015. Vi går in i Arkitketurskolan från dess nybyggda glasentré och café vid Uggleviksgatan. Vi minns inte ens när entrén låg otillgängligt en trappa upp vid hörnet Rådmansgatan-Östermalmsgatan. Vi tar en latte och kan samtidigt både se studenter skapa i ateljéer och se utställningen ” Arkitekturskolan förr och nu” som precis öppnat, ett samarbete mellan KTH-A och Konsthögskolan sponsrat av Stockholms stad.

Vildvin

Vildvinrankor tåliga i växtzon III klättrar upp längs de nu varma fasaderna och det årligen återkommande blåmesparet har bråda dagar, precis som sistaårsstudenterna. Från vårt cafébord ser vi den majestätiska Engelbrekskyrkan resa sig uppe på Lärkstadens klippor och påminner oss om att ett hus inte bara är ett hus utan även handlar om något mer. En byggnad kan ha både andliga och emotionella kopplingar också. Vi slås av att de idogt arbetande studenterna älskar sin nya gamla skola precis som de säkert älskade sin gamla teddybjörn.

Skissfest

Så Mark, med teddybjörnsbok i handen och över 40 år på nacken, vilken är din vision för Arkitekturskolan som faktiskt är exakt lika gammal som Teddybjörnen Fredriksson? Min är att ge Stockholm en uppdaterad gåva i form av en ny skiss till ombyggd arkitekturskola lagom till staden fyller 760 år 2012! Låt studenterna få fria händer att skapa sin nya miljö!
En miljö där hänsyn tas till medborgare – fast jag vill ju hellre kalla oss människor förstås….Låt skissfesten börja!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *